Mitt material kommer från en värld som de flesta inte känner till. Det pågår en massa aktiviteter i gamla och nya industribyggnader där man inte kan titta in.

En undangömd värld som ibland är rent och tyst och
ibland dammigt, bullrigt och stökigt.

Här finns torra maskiner finns där som matas plåt, metalband eller profiler. De spottar ut järnbitar efter önskemål i otroligt fart.

Det som behövs är hål, en viss längd eller form för att kunna tillverka en produkt. Resten kallas för spill, skrot eller avfall: de oönskade bitarna. Det är dessa som jag är intresserad av!

Till exempel:
• hålet, urstansat eller urskuret, i olika form och storlek, • klippbitar i alla möjliga former,
• stumpar och ändbitar. De kan vara fyrkant, rektangulärt, rund eller kundspecifika rör,
• fel producerade eller utgående delprodukter och utdömde produkter som gamla gasolflaskor.

Ibland är det en hink full, men oftare hela containrar. Det är inte många som ser värde i det förutom skrotvärdet. För mig är det som godispåsar, gömda skatter, som att öppna paket när man är barn. Jag ser inte skrot, jag ser möjligheter!

Fem ton möjligheter åt gången är inget konstigt. Hur mycket ska jag ta med mig hem till verkstaden?Ibland vet jag direkt vad jag ska göra av det, och ibland behövs det lite mer tid.

Jag tar bara med mig vanligt järn hem. Oftast blandat och huller om buller. Materialet är nämligen både utmaningen och inspirationen. Jag bestämmer inte vad som produceras och slängs.

Första uppgiften är att sortera järnet till olika lådor och pallar med bitar i samma form och storlek. (Exempelvis 200 kg stansskrot kan lätt ta 3-4 timmar att sortera) Medan jag sorterar uppstår idéer om vad det kan användas till.

De tredimensionella former jag gör, och mönstren som jag får fram, går inte att tillverka med maskiner. Det finns inga svetsrobotar som kan det. Bitarna har gjorts industriellt, med syftet att få bort dem, och sedan slänga dem.

Jag jobbar för hand med svets som hjälpmedel, med egen producerad solel, i min lilla verkstad, och ger järnbitarna ett nytt liv istället för att de smälts ned. När formen är färdig får rosten ta över och ge de en levande patina.

Jag har lärt mig om järn från 14-års ålder. Med händerna men också med hjärnan. Jag gick på teknisk högstadieskola/gymnasium där jag lärde mig olika tekniker för att bearbeta metall. Sedan utbildade jag mig till maskiningenjör.

Jag har jobbat med både förnybar energi och komplicerade tekniska projekt innan jag hittade tillbaka till hantverket. Flytten till Sverige 2013, till en gård med möjligheter, gjorde att jag återgick till hantverket med järn där min intresse för teknik började.

Min mål? Att göra oväntade, ovanliga tredimensionella former med minsta möjliga miljöpåverkan, som får människor att fundera, förundra och skratta. Och att ha kul själv medans jag hämtar, sorterar och svetsar.